Sara M. H.

För några timmar sedan var jag överlycklig, men sakta och säkert försvann det också. Jag känner mig ärligt talat förbannad. Vet jag varför? Jo, det borde jag väll egentligen göra. Jag är så jävla trött på att alla alltid lassar över sin jävla skit på alla andra. Gör jag det nu? Nej, för inte fan tvingar jag er att läsa skiten. Men jag vet ju att ni gör det, ändå skriver jag det här. Vilken tur att jag skriver vad jag vill :) .

Du tycker så jävla synd om dig själv, utan att göra ett skit åt det. Du blundar och vänder ryggen mot de vänner du faktiskt har, som vill hjälpa dig, stötta dig och prata med dig. Men vi verkar inte finnas alls? Eller jo, jag glömde, för ett ändamål! Så äckligt otacksam, men klart jag älskar dig ändå. Klart jag gör.
Och ni. Överarbetade, stressade, irriterade. Men håll käften istället för att förpesta både eran egen och min tillvaro. Är det värt det? Är meningen med livet siffror på ett kontokort? Men guuh så go, puttinutt.
Och med dig. Ja.. Hittar inte ens tangenterna för att kunna skriva det här. Jag älskar dig.

Jag därimot, är så jävla felfri. Jag visst inte att någon kunde vara så perfekt. Jag borde avbildas, hänga i en gyllene ram på en plats där alla kan se mig. Se upp på mig, dyrka mig. MOHAHA! ♥