Sara M. H.

7/3 - 08
Jag satt på tåget, såg hur skog och åkrar svischade förbi, påväg mot Kil. När vi tillslut kom fram till Säffle stannade tåget som vanligt vid stationen, och folk hoppade av och på. Där stod vi, hur länge vet jag inte, när konduktören tillslut ropade ut i högtalarna att det var problem längre fram på spåret. Vi skulle inte kunna börja åka igen förrän om en halvtimme, och jag visste direkt att en halvtimme för SJ är en timme i verkligheten. Och mycket riktigt, eftet en lång stund börjar vi rulla igen. Jag pratade med älsklingen i mobilen, medans han febrilt letade i olika mataffärer, efter den rätta dippen! Vi la på, och efter en stund ringde han upp igen. Jag hörde direkt att inte allt var som det skulle, och när han konstaterade att det var väldigt viktigt att båda hade ström kvar i mobilen, kom det fram att det var någonting som hade hänt. Jag frågade hur allvarligt det var, och tydligen var det mycket allvarligt. Jag frågade om det var det värsta man kunde tänka sig, och han svarade att han inte vet vad som var värst längre. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, allting stannade upp. Jag kände panikkänslor gripa tag i mig, och ville inget annat än att bara komma fram och få veta vad som hänt. Men då hör jag hur det plingar till ännu en gång i högtalarna, konduktören talar om att på grund av en del orsaker var vi tvungna att åka i reducerad hastighet resten av färden. Jag fick lust att hoppa av tåget i farten på en gång. Jag ville bara ut. Tillslut kom jag fram till Kil, och fick veta vad som hade hänt.

Det var fredag. Min moster och hennes sambo var påväg till Mellerud för att hämta hem sin nya valp, men kom aldrig fram. Jag trodde inte det var sant, ville inte tro det. Det är sådant som man läser om i tidningen. När det händer någon som nära till en själv, blir det som ett slag i ansiktet. Jag har fortfarande inte förstått det. En krock, och sen.. Ingenting. Allting.
Saknar er, vila i frid ♥